Otrygg ambivalent-undvikande anknytning

Det är det mest motsägelsefulla av anknytningsmönstren, och att leva i det kan kännas som en pisksnärt. Du längtar efter att vara nära, och i samma stund som någon kommer nära ljuder larmet och du måste fly. Du testar folk för att se om de stannar, och flyr sen när de gör det. Båda rörelserna är verkliga, och båda pågår samtidigt, vilket är utmattande och lätt att ta för att vara trasig. Det är du inte. Det här är vad som händer när samma person var både din tröst och din skräck.

Det brukar gå tillbaka till tidiga relationer där föräldern var skrämmande eller vilt oförutsägbar, så barnet ställdes inför ett omöjligt problem: personen du springer till för trygghet är samma person du behöver springa från. Ingen strategi fungerade, så nervsystemet byggde ett mönster av själva motsägelsen. Det överlappar tätt med en traumareaktion, och närhet kan sätta igång det gamla larmet även när relationen här och nu är trygg.

Eftersom det växte fram i relation kan det också läka i relation, långsamt och med mycket mildhet mot dig själv. Att märka dra-och-släpp som ett mönster, snarare än en dom över dig eller den andra, är den första stadigare marken. Stabila, förutsägbara människor hjälper, och likaså arbetet med att lära din kropp att den kan vara nära och trygg på samma gång. Det här är ofta arbete värt att göra med en terapeut, inte ensam.